När jag ändå har skrivit om barnen så lägger jag ut bild från förra våren då dottern tog studenten.

De står åldersmässigt från höger till vänster, äldsten till yngsten . Det är få gånger då vi alla har möjlighet att träffas och samlas på samma bild.

I dag kom ett paket igen. Det är sonens studentmössa och det måste han ju få öppna själv :-).

  Midsommar 2011           

Jag kan inte fatta att han snart tar studenten. Vart tar åren vägen? I går var han ute på galej och firade 100 dagars. Förra våren var det dottern och nästa vår är det yngste sonens tur. Sen blir det nästan som blanka blad för mig. Med 6 barn, fördelade från 1975 till 1994, så känns det mycket märkligt för mig att jag snart inte har några barn hemmaboendes.

Stor tur har jag haft med alla barnen. Alla föddes friska och välskapta och det är inget man kan ta för givet. När dom 3 sista föddes så var jag 38, 40 och 41 år och riskerna ökar ju med mammans ålder. Tur på alla sätt och vis har jag haft sen också med dom. Allt har flytit på och inga större bekymmer har dom gett mig eller sig själva. Det är verkligen en nåd att buga till backen för. Helst genom jag varit själv med dom större delen av deras liv. Det vi "vunnit" av det är att vi har bra tät sammanhållning mellan syskonen, oavsett åldersskillnaderna,  och oss alla.

Jag har som "hjärntvättat" dom att familjen är viktigast av allt. Vänner och andra kommer och går. Men familjen finns jämt, i vått och torrt.